På en skola i Ånge i Västernorrland har rektor uppmanat alla föräldrar att stänga ner barnens sociala medier om de är under 13 år. Målet är att komma tillrätta med den mobbning som uppdagats i chattarna.
Elza Dunkels, som forskar om barns och ungas användning av sociala medier vid Umeå Universitet, har förståelse för att man vill skapa riskfria miljöer. Men hon tycker att effekten av ett förbud blir att vuxna släpper frågan utan att ta ansvar.
– Nätmobbning är en väldigt liten del av det totala antalet kränkningar. Och när det sker har det nästan alltid en koppling till skolan. Att ta bort sociala medier är som att ta bort skollunchen eller omklädningsrummen. Det är också utsatta miljöer, men där har vi vant oss vid att börja tänka på andra sätt, att ha koll och identifiera det som pågår, säger hon.
Den som ljugit vågar inte berätta
Inför man ett förbud mot sociala medier kommer det att finnas vissa barn som följer det. Men det kommer också att finnas många barn som inte gör det. Den som ljugit för sina vuxna kommer att vara mindre benägen att berätta att de hamnat i en jobbig situation och be om hjälp, enligt Elza Dunkels.
En bättre väg tycker hon är att vuxna, såväl föräldrar som lärare, laddar ner de appar barnen använder och lär sig hur de fungerar. Då kan man utveckla navigeringsstrategier som barnen kan använda och man kan samtala om vad de upplever.
13-årsgräns för nätjättarnas skull
Hon poängterar att 13-årsgränsen som finns på Facebook och Snapchat har ett juridiskt syfte som tjänar företagen och ingen vetenskaplig grund. Vad barn gör på nätet och på sociala medier är väldigt individuellt, det kan vara både kreativt och destruktivt.
Det finns aspekter av sociala medier som kan underlätta kränkningar. När samtalen inte sker öga mot öga blir vi alla mer extrema i våra uttryck, ilska och hat men även kärlek och stöd är mer framträdande på sociala medier.
På nätet är också steget mellan tanke och handling kortare, istället för att vänta till nästa skoldag kan du berätta vad du tänker genast. För vuxna innebär det också en oro att de oftast är helt utestängda från insyn i vad barnen gör.
Lättare att prata om nätkränkningar
Men Elza Dunkels säger att även i den fysiska världen har vuxna svårt att vara med i allt som händer.
– Nyckeln är att barnen vågar berätta vad de är med om, och det är ett problem med mobbning generellt. De som utsätts på nätet har generellt lättare att larma. Det är inte lika skamligt att vara utsatt för nätkränkning. Och när kommunikationen är dokumenterad är det lättare att föra ett samtal om det som hänt. Då kan man peka på exakt vad som har sagts och varför man upplevde det som kränkande, fast den som skrivit det kanske hade menat det som ett skämt. Det finns bättre möjligheter att reda ut saker än när ord står mot ord, säger hon.